spyr ur mig negativt

är det verkligen såhär det är att vara tonåring? jag menar, när går det över gränsen till att det är något som är allvarligt fel? sitter alla mina jämnåriga kompisar hemma och gråter såhär hysteriskt, mår alla verkligen så dåligt?

jag har försökt muntra upp mig själv,

med till exempel sånt här, sånt här och lite sånt här.

men idag funkar verkligen ingeningenting.

nu ska jag gå ner för trappen, över gatan och in på statoil. tack och lov ligger den enda kvällsöppna källan till godis och liknande bara några meter från mitt rum. <3 (hejdå, sparpengar.......)
/erica